Mer om analysen Osmolalitet

Stäng

Kontakt

Landstinget Dalarna

Box 712 791 29 Falun 023-49 00 00 landstinget.dalarna@ltdalarna.se

Indikation:
Utredning av acidos, medvetanderubbning. Hypo- och hypernatremi. Kontroll av långvarig diuretikabehandling samt vid binjurebarksinsufficiens och SIADH

Tolkning:
Förhöjd vid:
- hypernatremi
- förhöjd koncentration av urea, glukos eller andra osmotiskt aktiva substanser (t ex alkoholer)

Sänkt vid:
- hyponatremi (t ex vid hjärtsvikt, levercirros, nefrotiskt syndrom)
- ersättning av natrium och kaliumförluster med saltfria lösningar
- nedsatt koncentrationsförmåga hos njurarna (t ex vid långvarig diuretikabehandling, binjurebarksvikt och SIADH)
- kaliumbrist

Bakgrundsinfo:
En lösnings osmotiska tryck är proportionellt mot koncentrationen lösta partiklar i lösningen (dvs osmolaliteten). Osmolaliteten i plasma hålls normalt inom snäva gränser, och regleras via törst, vätskeintag och urinutsöndring. Osmolaliteten orsakas nästan helt av natrium, klorid, bikarbonat, glukos och urea.

Vid misstänkt förgiftning av alkoholer kan det ibland vara av nytta att beräkna ”osmolal gap”, osmolärt gap. Det är skillnaden mellan uppmätt och beräknad osmolalitet. Man beräknar osmolaliteten genom formeln: 1,86 x [Na] + [glukos] + [urea] + 9
Skillnaden mellan uppmätt och beräknad osmolalitet skall vara < 6 mosmol/kg för att utesluta påverkan från alkoholer.

Osmotiska trycket i en lösning beräknas från lösningens fryspunktnedsättning i förhållande till rent vatten.

Metod: Fryspunkt