Det monumentala sinnessjukhuset

Stäng

Kontakt

Mentalvårdsmuseet

Besöksadress: Länsvägen 16, Skönvik, Säter Mentalvårdsmuseet Säter, Box 350, 783 27 Säter 0225-49 45 09 mentalvardsmuseet@ltdalarna.se
Flygfoto över sjukhusområdet 1933

Det nyöppnade hospitalets arkitektur utstrålade samhällets makt och styrka och statens ansvar. Arkitekt var medicinalstyrelsens egen Axel Kumlien (1833-1913). Av de institutionsplatser som tillkom i landet mellan 1880 till omkring 1910 fanns mer än hälften i byggnader som ritats av arkitekt Kumlien. Under de sista åren av sitt liv ritade han de nästan identiska hospitalen i Säter och Västervik. I den sluttande terrängen ned mot sjön Ljustern formerade sig anstalten i en nästan symmetrisk uppbyggnad. När hospitalet öppnades hade området 37 byggnader och 20 av dem var vårdpaviljonger. Avdelningarna var så utformade att patienten skulle kunna övervakas på salarna. Patientantalet per avdelning var mellan 20-45, vilket var för sin tid ett lågt antal.

I fysisk mening var sinnessjukhuset en detaljkomponerad miljö som till stora delar påminde om en bruksmiljö. Symmetrin var stram och varje yta eller byggnad hade sin funktion. I praktiken kom sjukhuset att delas på mitten med en kvinnlig sida och en manlig sida, både vad det gällde de intagna och de anställda vårdarna. Om man utgår från Ettans byggnad, administrationsbyggnaden med kyrksalen som utgångspunkt, så tas kvinnorna in på sjukhusets norra sida och männen på dess södra sida. Alla kategorier av avdelningar fanns i dubbel uppsättning. Hospitalet byggdes för 830 patienter, men mycket snart blev det överbeläggning på sjukhuset.

Eftersom användning av tvångsmedel inom sinnessjukvården inte längre var önskvärt och istället skulle ersättas av noggrann tillsyn av de intagna fick detta konsekvenser för avdelningarnas organisering. En uppdelning av de sjuka i kategorier blev nödvändigt och differentiering av avdelningar en följd. Patienterna indelades i olika grader av orostillstånd. Detta kom att avspegla sig i arkitekturen. Stor spridning av vårdpaviljongerna ansågs önskvärt för att patienterna inte skulle störa varandra. Fönsterkonstruktionen var viktig. En strävan var att ersätta de tidigare förekommande cellfönstren med stora fönster av tjockt glas. På det nyöppnade hospitalet var fönstren stora med förstärkta spröjsade rutor och inga galler eller träluckor förekom.