Historik
Det som händer ute i världen och i samhället avspeglar sig i psykiatrin.
Mentalvårdsmuseet kommer till
Museets samlingar byggdes från början upp av personal på sjukhuset, eldsjälar som redan på 1950-talet insåg att förändringens vind snart skulle komma att förändra anstaltslivet.
Fanns inget sinnessjukhus i Dalarna
Fortfarande vid förra sekelskiftet fanns inget sinnessjukhus i Dalarna, inte heller i södra Norrland. För att informera sig om tillståndet i landet för de sinnessjuka och sinnesslöa människorna, beslutade riksdag och regering att en statlig utredning skulle utföras. Syftet med undersökningen var att räkna antalet sjuka och uppskatta hur många av dessa som ansågs vara i behov av anstaltsvård.
Säters hospital öppnade 1912
De mest vårdbehövande länen ansågs i undersökningen vara skogslänen, där fattigdom och isolering skapade grogrund för högre frekvens av sinnessjukdom. Diskussionerna om var det nya hospitalet skulle lokaliseras var livliga och orter konkurrerade. Efter ett långt utredningsarbete, fattade Kungl. Maj:t i december 1903 beslut om det nya hospitalets förläggning till Säter. Säters hospital öppnade 1912.
Sinnessjukhusen var stora statliga satsningar
De svenska sinnessjukhusen uppförda under tidigt 1900-tal var ibland större än många städer. När Säters hospital öppnade 1912, med 830 vårdplatser, hade Säter 1 000 invånare.
Svårskötta och farliga patienter
De fasta paviljongerna var byggnadstekniskt så konstruerade att det skulle vara mycket svårt att rymma från dem. Väggarna var tjocka, en särskild larmanordning gjorde det möjligt att tillkalla skötare från andra avdelningar. En portvakt satt alltid oåtkomlig i ett särskilt rum och reglerade inifrån rummet, öppning och stängning av ytterporten.
Byggandet av nya sinnessjukhus, senare mentalsjukhus och utbyggnad av den slutna vården fortsatte i Sverige in på 1960-talet. Resultat blev till slut, enligt vissa forskare, att Sverige fick världsrekord i att kunna erbjuda psykiatriska vårdplatser.
Säters sjukhus var som störst under 1950-talet
Fram till mitten av 1900-talet var utveckling av psykiatrin liktydigt med ökat antal sängplatser på mentalsjukhusen. Säters sjukhus var som störst under 1950-talet. År 1956 fanns under Säters sjukhus överinseende sammanlagt 1578 patienter. Intagna på sjukhuset var 1276 patienter, på Pärlby sjukhus 155 män och på Olofsfors fanns 123 kvinnor. Inom familjevården vistades 24 patienter.
Nya läkemedel skapar förutsättningar för förändringar
Nya läkemedel som introduceras under 1950-talet skapar förutsättningar för förändringar inom den slutna vården. Nya yrkeskategorier gör också sitt intåg på mentalsjukhusen följande decennier och med dem följer nya idéer om mer aktiv vård. På 1960-talet börjar man tala om att avveckla mentalsjukhusen. Men tyngdpunkten fortsatte att vara en stor satsning på slutenvård. Målet var att varje kroppssjukhus skulle ha psykiatrisk klinik. 1967 övertar landstingen huvudmannaskapet för mentalvården, då finns cirka 36 000 slutenvårdsplatser i landet.
I början av 1980-talet lades landets mentalsjukhus ned och psykiatrin omorganiserades i ett antal mindre sektorer som förväntades utveckla nya arbetsmetoder och inrätta olika mellanvårdsstrukturer för att stödja sina patienter i öppenvård- en arbetsinriktning som kallades socialpsykiatri. Psykiatrin skulle inte enbart svara för behandlingsinsatser utan framförallt för ett arbete med patientens vardagliga liv, utanför psykiatrin. Psykiatrireformen 1995 blev en reaktion på detta. Sedan dess har socialpsykiatrin blivit en angelägenhet för kommunen medan psykiatrin har behandling som ansvarsområde.